31 January 2014

Forskningsetik

Ingen nämnd, ingen glömd, men jag har en kort fundering kring olika forskningsenkäter och experiment där människor på olika sätt ombeds reagera på olika typer av påståenden eller bilder (osv.) genom att klicka i en ruta där man antingen väljer det ena eller det andra. När man tänker på forskningsetik tänker man kanske på anonymitet hos respondenterna eller att experimentet inte ska involvera smärta eller annat farligt. Jag börjar klicka in på ett psykologiskt experiment som ett universitet basar för och efter att ha klickat mig igenom några frågor inser jag: men vad i all världen gör det här testet med mig? Genom att klicka i rutorna börjar jag gå med på saker jag finner skumma. Jag funderar på vilket förhållningssätt testet bjuder in till och ja, inte bara bjuder in: jag tvingas fylla i vissa rutor där jag måste träda in i och omfatta ett visst perspektiv (på andra människor och mig själv, testet handlade om psykologiska reaktioner i relation till ett särskilt sätt att förstå andra). Jag uppmuntras att tänka i vissa banor. Kanske dekonstrueras dessa svar i något slags kritisk analys av forskarna där responsen skärskådas och sätts i en samhällelig och kulturell kontext - men icke desto mindre: när jag klickar mig igenom frågorna försätts jag i en som jag ser det etiskt tvivelaktig situation genom att jag dras in i ett sätt att förstå världen som jag skulle bedöma som etiskt betänkligt, till och med oförsvarbart. Att jag i testet uppmanas att inte tänka efter, att helt enkelt så snabbt som möjligt klicka mig igenom och reagera, är det som gör mig än mer bekymrad eftersom att inte tänka efter här betyder att jag uppmanas att automatiskt uppfatta frågorna som rimliga. Och dessutom är testet här beroende av något slags syn på gut reactions, omedelbara reaktioner - men här skulle jag just säga att sådana omedelbara reaktioner kan innebära ett okritiskt och rent av lite farligt förhållningssätt. (Jag vill inte generalisera, det här är mina erfarenheter av just det här testet.)

På testets förstasida står det att ett visst formellt system för forskningsetik godkänt det. Jag är nyfiken på kriterierna i ett sådant system. Nu funderar jag om jag borde få ändan ur vagnen och författa ett brev till den person som ansvarar för detta test.

29 January 2014

Moby dick

Vad är grejen med att traggla böcker som egentligen är tråkiga, riktigt långrandiga? Den frågan ställer jag mig ofta, speciellt nu när jag läser Melvilles Moby dick, en tegelsten med lååååånga utredningar om valjakt, valens fysionomi, rörelsemönster och den mytologi som valen figurerar i (ja, det rör sig lite om såna där ramblings som man hittar hos David Foster Wallace som säkert kunde sin Moby dick utan och innan). Parodier, utläggningar och små predikningar om människolivet på bibelskriftsengelska blandas ihop till en enda soppa. Svaret är troligen är att jag har ett hat-kärleksförhållande till tråkighet.

Det är något i den virriga encyklopediska lärdom som strös ut i Moby dick som gör den till en betydligt bättre roman än den skulle vara utan de här mångordiga passagerna. Det är inte så att den överdådiga mängden upplysningar tjänar till att teckna en bild av valfiskets liv som ska få läsaren att luta sig tillbaka på objektiv och distanserad forskning. Snarare verkar samlandet av information, i likhet med själva valjakten, ha en närmast tvångsmässig karaktär och den insikt huvudpersonen ständigt landar i är att kunskapsprojektet inte kan leda nån vart.

Men på vilket sätt undandrar sig valen huvudkaraktärens vilja att veta? Det är något riktigt skumt på gång här och det här försöker jag reda ut för mig själv nu när jag håller på att läsa de sista kapitlen. Moby dick kretsar som alla vet kring valjakt och en kapten på båten Pequod som är fast besluten att ha livet av den val som käkat upp hans ben, den gäckande Moby dick. Öh, fånigt så det förslår. Valjaktens våld beskrivs med torr saklighet, för att i vissa ögonblick stanna upp i något slags poetisk förundran när huvudpersonen omgiven av en ring av småvalar kontemplerar valarnas värld (hmmm!). Tillvägagångssättet beskrivs med nitisk noggrannhet. Samtidigt finns där en annan dimension - det är något av Mörkrets hjärta i valjakten, en berättelse om valjägarnas relation till sig själva (här finns t.ex. en scen där Melville tänker sig vad valarna ser i valjägarna: meningslösa fläckar....). Distansering som blandas med känslomässigt rus - och sen det där återkommande: valen är ett slags existentiellt mysterium, valen "har inget ansikte". (Just det här med ansiktet återkommer flera gånger.) Kunskapsprojektet framställs som lika befängt som erövringsprojektet: en massa valar fångas in för att viktorianer ska få olja till sina lampor men kaptenen ombord är egentligen bara intresserad av en sak och gud vet vad som skulle tillfredsställa hans begär, vad det nu är för begär - det är väl det som är frågan här. Moby dick har öppningar mot alla möjliga håll och det är frestande att säga att romanens tema är valjakt bara i något slags ytlig bemärkelse, men samtidigt innehåller romanen som sagt outsinliga beskrivningar av valjaktens olika skeden.

Huvudkaraktären Ishmael, som är romanens berättare, är nybörjare ombord på valskeppet. Hans egna reaktioner får vi vet väldigt lite om, romanen handlar inte om honom. Det enda vi vet är att han tidigare jobbat i handelsflottan och att han dras till valjakten av något slags romantiska skäl. Den här romantiken späs nog på, snarare än utmanas. Trots eller kanske på grund av sakligheten, och som sagt hur sakligheten plötsligt får ge rum åt olika slags känslomässiga utbrott.

Samma märkliga blandning av distans och uppgörelse med jag-vet-inte-vad finns i beskrivningarna av den kolonialistiska värld som historien är nedsänkt i (romanen skrevs kring år 1851). Ishmael beskriver ömt sin relation till sin närmaste vän Queequeg som får honom att på olika sätt förhålla sig till rasistiska attityder hos sig själv. Men kolonialismens språk finns överallt i boken och används på ett märkligt ironiskt sätt - olika generaliserande omdömen slängs ut men det här har lite tonen av allmänt prat som egentligen inte betyder något för någon (hur ska man förstå det?). Melville, speciellt i sina mest bibliskt inspirerade ögonblick, slänger ofta ut fraser om en enad mänsklighet som enas i sina galenskaper. Valskeppet beskrivs som sin egen värld: där seglar den runt på världens alla hav och träffar som mest på andra skepp (handelsskepp, slavskepp, andra valjägare) men det enda egentliga utbytet där är en och annan historia och kapten Ahabs trägna frågor om den vita valen Moby dick. Besättningen beskrivs för det mesta som en hop självständiga själar som på olika sätt står utanför civilisationens begränsningar.

När jag började läsa Moby dick var jag förvånad över hur lite romanen motsvarade mina fördomar om "rugged machismo". Nu när jag är nästan klar med läsningen skulle jag nog ändå säga att UFF, nog innehåller romanen sin beskärda del av macho-existentialism där det är den tragiska, ensamma, besatta (anti-)hjälten som besjungs. Och det oändliga havet runtomkring. En sak som inte upphör att irritera mig med Moby dick är draget att genom djuren säga något om människans innersta väsen. Detta sker framför allt genom hur valarna beskrivs som svårtydda, monumentala väsen som verkar ruva på nåt slags sanning-bortom-sanningen. Vilken är egentligen den uttryckslösa stumhet som Melville och hans karaktärer anfäktas av?

28 January 2014

Att ha tur

Igår fick jag besked om att jag ändå sist och slutligen får det där stipendiet jag ansökte om i höstas eftersom någon på samma fakultet frånsagt sig sina pängar (det hade jag inte trott - i dessa tider). Efter en rätt betydande elektronisk korrespondens under årens lopp börjar mejlen mellan ÅA-administrationen och mig kännas väldigt hemtama. Det är konstigt att det löste sig så här. Flera av mina kompisar har ingen finansiering just nu och på nåt sätt känns det orättvist att det för en kan lösa sig så där vips, utan att ha lyft ett finger. Ett mystiskt lotteri och innan jag läste det glädjande mejlet om finansiering höll jag på att skumma en text av den autonoma marxisten Virno som skriver om cynism och opportunism som två egenskaper som göds i arbetslivet (men där det osäkra arbetslivet också kan leda till andra reaktioner): 'we experience at every step of our intelletual labors either the feeling of decimation or the euphoria of being spared....' Och jädrans var det just det jag kände, där och då: the euphoria of being spared. Nu är jag åter i åa-rullorna och besparas en del byråkratiska exerciser, och sen blir det samma rumba om 6 månader. Då har jag förhoppningsvis ett manuskript under armen och två granskare som ska joxa sig genom funderingarna.

24 January 2014

Nu kan det bara bli bättre

Den här veckan har runnit nerför bajsrännan.

Avhandlingsskrivandet befinner sig i fasen: snart ger jag upp. Eftersom jag inte har nån finansiering börjar följande tanke poppa upp: kanske det helt enkelt vore bättre, mera ändamålsenligt och smartare att skita i det här projektet och anmäla sig som arbetslös på riktigt, och söka jobb, vilket jobb som helst? Men nej, fan heller. 

Ute är det isande, och jag fryser hela tiden. Jag är 80 år gammal, har dålig blodcirkulation och blir odrägligt gnällig (har t.ex. hunnit citera Descartes' 'tankarna fryser till is....' fem gånger den här veckan...) när temperaturen sjunker. Alltså ja, jag är inte en sån där stoiker som tar motgångar och svårigheter med jämnmod och lugn puls och pragmatisk handlingskraft. Jag jämrar mig, nåjsar och gnäller. "Du borde börja TRÄNA så är du inte så frusen (/bada vinterbad osv.)" fnyser vissa handlingsmänniskor. Men jag VILL inte träna!, morrar jag. På jobbet har vi den lyckliga kombinationen mögligt och kallt. Nåt värmesystem har kraschat och jag har hunnit prova ut mössa inomhus, tre lager+filt och en dag hämtade min kollega Y två (2) element till vårt rum. Som fria och glada själar satt vi (mest jag) och myste i värmeångorna. Igår eftermiddag sitter jag ännu på jobbet. Min kollega har gått hem med ett av sina element under armen. Det andra är kallt och icke-responsivt. Rimfrost på glasögonen, fingrar så stela att de inte längre är tjänliga till att klämma på tangenter. Jag börjar skruva och mixtra, trycka på allt som kan tryckas på och kallt är jävelskapet alltjämt. Jag börjar misstänka att jag genom mitt ovarsamma och ivriga förfarande haft sönder min kollegas fina batteri. Om det är nåt som väcker alla mina neuroser är det att ha sönder andras saker. Nån har visat överjordiskt förtroende för just dig och nu har du denna sak att vårda och förvalta. Och så är du oförsiktig och grejen går sönder. Jag satt alltså i  det kalla och mögliga rummet och nojade över ett bastant föremål som knappast låter sig demoleras av små filosoffingrar. Jag vet inte vad jag har för trauma, men nåt är det.

Idag visar det sig att jag inte haft sönder elementet. Det står och glöder i sitt hörn. Nu kan det bara bli bättre. Och imorgon lär det bli varmare ute.

Vara glad fast du icke har syrenberså i ansiktet läser jag någon citera på fejsbook och precis just så är det.

20 January 2014

dirigerar bort

hej spökbloggen! jag lever, tackar som frågar. ingen lust att skriva alls (shit vad är det med lusten att blogga; när jag sitter och värper på andra skriverier ekar det också tomt i blogginspirationen, tankarna stockar sig, allihopa). det är fan så kallt ute och tankarna fryser till is, som Descartes, stackaren, skulle säga. jag har inget vettigt på hjärtat utan tar tillfället i akt att dirigera till andra läsvärda bloggar:
hit
hit
hit
hit
hit
t.ex.

14 January 2014

"Do what you love"

Jag låter antagligen som en gnällbox nu, men - "upplyftande" budskap är det farligaste som finns, oavsett om det kommer från Sarasvuo, Oprah eller optimistiska TED-talks där innovativt uppbyggliga teser ringlar fram. Jag tänker på det här medan jag läser en essä The Jacobin om tanken att man ska älska sitt arbete. Det låter ju bra, tycker man. Att trivas på jobbet. Men att älska sitt jobb förvandlas lätt till ego-projekt där jobbet ska bidra till självförverkligande och personlig utveckling. Artikeln beskriver hur Steve Jobs står och mystalar framför ett gäng nyexaminerade Stanford-studenter. Jobs predikan går ut på att "you got to find what you love". Hur blir detta i själva verket en riktigt otäck uppmaning?
But by portraying Apple as a labor of his individual love, Jobs elided the labor of untold thousands in Apple’s factories, conveniently hidden from sight on the other side of the planet — the very labor that allowed Jobs to actualize his love.
Att älska sitt jobb blir ett privilegium som skapar sina egna skygglappar.  Som det påpekas i essän konstruerar ideologin om arbete som självförverkligande en dualism i jobben: en del jobb pekas ut som kreativa, bra, krävande. Andra jobb ses som repetitiva, intellektuellt icke-utmanande och monotona. Den första typen av jobb har prestige, är välbetalda och erbjuder en mängd förmåner. Den andra typen - dessa jobb vill vi inte tänka på, de lämnas därhän. Det är lätt att se hur onda cirklar uppstår här.
For those forced into unlovable work, it’s a different story. Under the DWYL [Do What You Love] credo, labor that is done out of motives or needs other than love (which is, in fact, most labor) is not only demeaned but erased. As in Jobs’ Stanford speech, unlovable but socially necessary work is banished from the spectrum of consciousness altogether.
Poängen, än en gång: det som verkar som en harmlös självhjälpsramsa bidrar till att osynliggöra de jobb som hamnar utanför normen om arbete som självförverkligande. Det gör att politisk debatt kanske uteblir, att diskussioner om förbättrade arbetsvillkor kanske uteblir (om vissa jobb deklasseras som "jobb för folk utan framtid") osv. Osv. En viktig sak helt allmänt taget skulle vara att på grundläggande sätt synliggöra och utmana skillnaden mellan "jobb som självutvecklande" och jobb som skitjobb, sysselsättning för att man måste, jobb som betalar mat och hyra. Att utmana skillnaden kan vara att ge erkännande åt det kunnande och färdigheter som finns i olika typer av jobb (för att gå emot tanken om att vem som helst kunde utföra dem) och också att för t.ex. akademiker, eller oavlönade praktikplatser (vilket sägs i artikeln) starta en diskussion om arbetsförhållanden. Att betona att ett jobb är meningsfullt ska inte vara en förevändning för att slippa tala om undermåliga anställningar. Att tala om arbete som om det inte alls är frågan om arbete (utan det där identitetsbygget osv.) har alltså många mörka sidor och därför kan det vara viktigt att påminna sig om arbete SOM arbete, lönearbete.

(Ja, jag tänkte liknande saker när jag idag på arbetsförmedlingens hemsida tvingades fylla i några blanketter, CV och annat. Jag började undra hur jag skulle fylla i rutorna om de mål jag själv ställer upp för mig i mitt arbetssökande. Drabbades av en rädsla som är ganska talande: om jag fyller i där att jag vill ha ett jobb där det krävs t.ex. basala former av organisationsförmåga och andra grundläggande färdigheter, kommer de som läser nonsens-blanketten då att tycka att jag som arbetssökande ställer upp fel sorts mål, att med en högskoleexamen är det annorlunda formuleringar som efterfrågas? Jag skrev nu i något BS och lät saken bero.)
If we believe that working as a Silicon Valley entrepreneur or a museum publicist or a think-tank acolyte is essential to being true to ourselves — in fact, to loving ourselves — what do we believe about the inner lives and hopes of those who clean hotel rooms and stock shelves at big-box stores? The answer is: nothing.

13 January 2014

kön och samförståndets anda

Feminister anklagas ständigt för att vara paranoida, för att inbilla sig, för att överdriva, för att bre på, för att snedvrida verkligheten, för att inte se klart. Framför allt: feminister ses som gnälliga och tjatiga och feminister dissas för att hela tiden hänga upp sig på småsaker. Antifeminister passar gärna på att leverera tips om hur man ser verkligheten klart, illusionslöst och nyktert. Resultatet av allt detta är ofta en synnerligen destruktiv, ofta tjatig, (men ibland viktig), kamp om verkligheten, där folk försöker artikulera Hur Det Är (och ofta: hur det VERKLIGEN är). Det som är destruktivt i det hela är när diskussionen körs in på att ta patent på vad som är sant i den bemärkelsen att sanningssägandet, eller avslöjandet, eller de nyktra tillrättavisande anmärkningarna, i sig kommer att stå i centrum. Samtidigt är sådana diskussioner nödvändiga - vi måste prata om hur det är, och det finns plats för att avslöja och ibland strida om hur saker förhåller sig.

Det som gör saker än mer knepiga är att det finns situationer som på ett visst sätt är extremt oklara, där att tala om betydelsen av kön för just den situationen kommer mer att ha karaktären av "så här ser jag det, lyssna nu, ha lite tålamod med mig nu" än ett rungande "så här ser verkligheten ut". Och då ställs också klarseendet, illusionslösheten, paranoian, rädslan för att komma med något ogrundat på sin spets. Som frågor. Som frestelser. Som funderingar. Som nojor.

De exempel jag tänker på snurrar kring det här med samförstånd i samtal. Det är inte lätt att beskriva vad samförstånd, tyst samförstånd är, än mindre att få korn på vilken roll kön kan spela där. Som G säger: vi är randiga katter. Vi har sällan en entydig roll i ett samtal. Men att förstå sig på arten av samförstånd kan ibland bli ett trängande behov. Samförstånd hur då, på vilka villkor, mellan vem, och vad är det som eventuellt utesluts, tystas ner, blir genant, fånigt, uppseendeväckande eller opassande i ljuset av sådant samförstånd i samtal. Jag tänker på samförstånd av ett kollektivt slag, där människor svajar mellan att gömma sig bakom sina ord och gå upp i en gemensam anda. (Kanske finns det också andra sorters samförstånd som inte alls är problematiska?)

Ibland kan det där samförståndet vara helt uttalat, men ändå ytterst knepigt att ta i tu med, att reagera på (och på ett vettigt sätt). Tänk på hur en förälder pratar med sin vuxna avkomma på det där förtroliga viset. Hon laddar upp med "Ja du vet ju att vi kvinnor....." Vad om den andra inte alls vill identifiera sig med "hur det är med oss kvinnor", eller om det är själva den ton som förtroligheten letar sig till som väcker obehag eller främlingskap? Att avvisa förtrolighet i sådana där situationer riskerar att förstås som att det är den andra personen som avvisas - typ, jag vägrar dela den här förtroligheten med dig.

Jag tänker också på exempel där aspekten kön är outtalad men där det i ett samtal, nu tänker jag på samtal där flera än två deltar, uppstår ett samförstånd om vad vissa saker betyder och hur man ska reagera, och även om det kan vara frågan om extremt banala saker egentligen, kan protester mot detta samförstånd genast få den märkliga rollen av att den person som protesterar avslöjar sig, säger något superpersonligt om sig själv. Jag tänker på ett samtal för ett tag sen. En samling typer pratar om filmer. Olika funderingar om politiska thrillers och annat kommer upp. Helt okej. Sen säger en: "men hörni egentligen är det ju så att vi alla gillar filmer där män klär av sig!" Det som kommentaren åberopar är ett samförstånd av det här slaget: vi är ju alla tjejer här, vi gillar killar, svällande manboobs på film vill vi se allihopa. Och det samförståndet ses inte som det minsta personligt eller så (det här samtalet hade en lätt, förbiswischande ton), utan som ett sånt där normalt strittande vardagsprat. Här tycks det uppstå ett val mellan att gå in i samtalet på just dessa villkor, hålla käften eller så uppstår en helt ny, annorlunda situation (och det är förstås helt öppet hur den utvecklar sig, det kan bli hur bra som helst).

Ett tredje exempel som i än högre grad tangerar det här med paranoia. Du sitter och snackar med folk på baren. Det snarvlas det ena med det tredje, inget speciellt ändå men det är något som du inte kan låta bli att lägga märke till. Samtalet är gemytligt men på något sätt känns det som att folk säger lite vad som helst, men att det är ett visst tonfall som präglar det hela. Du försöker enligt bästa förmåga för dig själv beskriva din egen roll i samtalet och det samförstånd som växt fram i det, och i liknande samtal: där finns något som du skulle beskriva som manligt distanserat [kvinnligt förtroligt men där förtroligheten är skum]. Du försöker sätta fingret på vad som gör att samtalet sker på något slags manligt sätt, att en viss manlighet [kvinnlighet] performeras där. När du pratar med dina kompisar om just sådana samtal säger en del av dem att du fått det där med manlighet [kvinnlighet] fel, det är något annat som präglar samförståndet (t.ex. allmänmänsklig rädsla). Du frågar dig själv om det är du som inbillar dig, och att din kompis ser situationen klarare. Andra håller med dig och säger att jo, visst finns det något av det där med hur manlighet [kvinnlighet] görs och tillsammans försöker ni artikulera och reda ut vad det är och vad som känns illa med det. Du får syn på nya saker men du blir samtidigt rädd att ni just här, då skapar ert alldeles egna samförstånd kring manligt/kvinnligt som riskerar att tippa över i trösterik bekräftelse, att tillsammans gå in i en enda röst, där allt tvivel kväses: SÅ HÄR ÄR DET JUH!!!!

Alltså, det jag vill med de här exemplen är att peka på några situationer där det är långt ifrån lätt att så där helt i allmänhet åberopa ett nyktert, klarsynt perspektiv. Det som gör debatter om Hur Saker Verkligen Är destruktiva är i vissa fall just att de på olika sätt inte uppmärksammar det här slaget av situationer mellan människor där "att se klart", "att föreställa sig saker", "att ängsligt söka bekräftelse på hur man ser" är en del av relationen mellan oss, den rädsla eller den öppenhet som finns mellan människor.

En dimension av diskussioner om hur kön görs och vad kön betyder i våra liv är att helt enkelt lyssna, fråga upp, svara med egna berättelser, egna exempel som går åt samma håll eller ett helt annat håll. Och den kanske mest betydelsefulla dimensionen av alla är hur sådant där samförstånd träder fram i ljuset, eller kanske glöms bort och begravs, just när det börjar råddas till, fuckas upp, när någon börjar bryta upp ett kompakt och för-givet-taget sätt att babbla på.

12 January 2014

eftermiddagsluren

Det finns många saker jag håller heliga i mitt liv. En av dom sakerna är att så gott som varje dag ta en lur nån gång på dagen. Den egna soffan (en ruffig och alltmer sjaskig möbel som blivit kvar sen den förra hyresgästen) är en utmärkt skapelse, för ändamålet mycket lämpligt inbjudande. En soffa för stillsam läsning som lätt övergår i sömn medan eldbollen på himlen gör sig allt mindre synlig bakom några fluffiga vintermoln (varför ser molnen speciella ut på vintern?). Det är tredje gången gillt med Ernst Blochs The Principle of Hope. Nu har jag äntligen kommit igång med den, och detta trevolymersmonster växlar mellan att vara skitdåligt (och frustrerande nog på sätt jag har svårt att gestalta i detta tidiga skede) och svindlande briljant, som när DH Lawrence avfärdas som "sentimental penis-poet". Vi får se, vänta och se. Spännande och annorlunda hur som helst, filosofi som tänjer på gränserna i en fri form där reflektionen släpps lös på ett sätt jag ser hos väldigt få filosofer (det här har nästan ingenting med akademisk filosofi att göra). Bloch skriver hittills om att dagdrömma, att önska och att vilja, sträva och begära (han lägger ut psykoanalysens begrepp om viljande och verkar både sympatiskt inställd och kritisk) och han försöker också fånga in nåt slags fundamental framåtriktad vitalitet hos allt som lever, inklusive människan. Bloch kritiserar filosofin för att hamna i essentialism, att beskriva världen på ett statiskt eller tillbakablickande sätt: minervas uggla flyger i skymningen liksom. Hans projekt är lovande. Min sömnighet tilltar av att Jan Jelineks musik figurerar i bakgrunden, musik som liksom inte låter sig skruvas upp, svävar omkring som vadd i rummet, musik utan början och slut, musik som låter som att den alltid funnits till.


10 January 2014

dystopisk urbanism

Jag läser en mycket bra text i Guardian av George Monbiot om ett lagförslag som behandlas i det brittiska parlamentet. Lagstiftningen är en förlängning av det som brukar kallas "anti-social behavoir" (vilket ord!), men det nya lagförslaget tar det hela till en helt ny nivå av godtycke och exkluderande (lagförslaget berättigas genom att det anses ge skydd åt de som faller offer för anti-socialt beteende).
The bill would permit injunctions against anyone of 10 or older who "has engaged or threatens to engage in conduct capable of causing nuisance or annoyance to any person". 
Användningen av 'nuisance' och 'annoyance' i lagtext (det står i alla fall så i dokument som används för lagförslaget) är slående. Jag tänker omedelbart på hur man i Finland talat om att tiggare väcker anstöt, skrämmer bort turister, "stör", "väcker obehag" osv. (Och visst finns ju på närmare håll brottsrubriken "förargelseväckande beteende".) Jag tänker också på saker som att sova på en parkbänk, organisationer som delar ut mat till fattiga människor, ungdomar som festar och hänger tillsammans på stan, en demonstration. Allt detta brukar just ses som urbana irritationsmoment, och idealet är, som Monbiot skriver, urbana rum som inte egentligen är rum, för det är inte meningen att möten ska ske där, ingenting utöver det vanliga ska hända, allt ska gå friktionsfritt till. Den aktivitet som passar in i den här bilden av det friktionsfria urbana rummet är naturligtvis shopparen som målinriktat styr stegen mot affärer eller restauranger som garanterat ses som legitima och problemfria urbana utrymmen. Som Monbiot påpekar riktar sig det nämnda lagförslaget till vissa grupper som redan har ett socialt stigma (fattiga, hemlösa, unga, folk med psykiska problem osv.), som redan anses vara "störande". Som det heter i lagförslaget ges det här redskap att handla flexibelt, snabbt och preventivt - "innan det eskalerar...."

Lagförslaget sträcker sig tydligen utanför brottsrubriceringens domäner. Det handlar om "dispersal orders".
These laws will be used to stamp out plurality and difference, to douse the exuberance of youth, to pursue children for the crime of being young and together in a public place, to help turn this nation into a money-making monoculture, controlled, homogenised, lifeless, strifeless and bland. For a government which represents the old and the rich, that must sound like paradise.
Det som är extra skrämmande i det här sammanhanget är hur liknande lagar och förordningar drivs igenom eller planeras i flera länder och städer. Jag har läst om amerikanska städer, bl.a. Los Angeles, som överväger att kriminalisera utdelning av mat åt fattiga och helt nyligen har Spanien infört nya lagar som förbjuder en mängd offentliga yttringar. Och så har vi naturligtvis läst om Rysslands generösa, generösa myndigheter med Putin i spetsen som nu beslutat av tillåta vissa offentliga protester ("som tillåts av inrikesministeriet" - låter betryggande) under OS i Sochi.  

Som tur är verkar det brittiska lagförslaget inte gå igenom. En brittisk politiker säger så här, och det är bra att det finns såna här voices of reason: "Nuisance and annoyance is such an elastic term that, if applied widely, can be open-ended machinery which would catch all sorts of people who really should not be before the courts," - - - Men ja, oavsett om det här går igenom eller inte, tanken som uttrycks i lagförslaget är kuslig: att myndigheter ges svängrum att fälla omdömen om vad som tillhör det dagliga livet i det offentliga rummet och vad som kan klassas som störningar av eller "irritationsmoment" i vardagslivet.

By the way. Känner någon till en historisk översikt över begreppsbildningar kring "anti-social behavior"? En sådan utredning skulle jag vara intresserad av att läsa.

6 January 2014

fem

1. Efter två dagar som blodsprutande mensmonstergeysir i sällskapslivets olika formationer drar jag mig tillbaka till Edith Whartons The Age of Innocence som är en oväntat underhållande bok om - sällskapslivet. Och framför allt är det en bok om USA och M O R A L I T E T. Boken beskriver människor som är så inmurade i att framstå som respektabla och anständiga att det enda de verkar i skick till är att rodna klädsamt, avslöjande, plötsligt, förvånat, ilsket. På nästan varje sida beskrivs någon som rodnar, och Wharton trollar fram en imponerande mångskiftande begreppsapparat för att sätta denna kindernas färgläggning på pränt. Denna författare verkar helt besatt av de här vilsna överklasstypernas expressiva kinder. Varför rodnar folk så lite nu?

2. Ett av sällskapslivets formationer: kl 02, utanför City-kebab. Vår kollektivt stillsamt kringflackande kontemplation avbryts av en som kallar sig typen och som med en kebab-påse dinglande i handen funderar fram och tillbaka på om han borde bjuda oss till sin salong. Det hela låter stor stil. Min kompis frågar muntert om han är 'the Dude' och vår nye vän svarar ytterst förorättat att han minsann inte är nån dude - han är en character. Utomordentligt förtjusande, tyckte jag.

3. Ni ska titta på dokumentären The Dubai in Me - en välgjort och otäck film om plats, platslöshet, det artificiella och hur livet blir rotlöst: Dubai blir både en konkret plats, ett hot, en tendens, en hägring, en fantasi, en ominös bild-som-blir-verklig. Jag hängde inte med på alla filosofiska vändningar och var kanske inte bekväm med vissa av betoningarna, men i stort sett var det intressanta saker. I filmen finns en briljant scen som tar google maps ett ytterligare steg. En kamera åker omkring i ett stadslandskap, runt, runt, runt. Som i ett dataspel. Gatorna är nästan öde. Allt ser likadant ut och jag vet inte om det är en virtuell värld eller det riktiga Dubai. Något med den där scenen och hur den slänger mig in i mardröm, kapitalism och stadsplanering. The Dubai in Me tycks på flera olika plan ha påverkats av Blade Runner.

4. Jag lyssnar på övervärldsliga Julianna Barwicks Nepenthe, varv efter varv. Mitt lilla krypin förvandlas till hangar, katedral, grotta. Flummig och pompös och på nåt sätt ändå lågmäld - oemotståndligt.

5. En sak som irriterade mig i dagens HBL är ledaren om hur kyrkan ska fixa sin statistik.  Det är trist att hela tiden läsa om kyrkan utifrån något slags allmänna idéer om "profil". Man hakar upp sig på medlemssiffror och statistik på folk som träder ut ur kyrkan och detta diskuteras t.ex. i termer av katalysatorer och att människor med en svag relation till denna institution "triggas till handling" när man blir påmind om dess existens t.ex. genom värdekonservativa. HBL-journalisten talar om "utlösande faktorer" och att kyrkan i församlingsvalet får "stor synlighet i gatubilden". "I Sverige fungerade motsvarande kampanj som en katalysator för ett utträde när deras kyrkoval ordnades i höstas." Alltså, det här är ett fullständigt cyniskt sätt att prata om kyrkan, och det som stör mig är att den här cynismen är så slentrianmässig, som om det vore helt och hållet självklart att prata om kyrkan på det här sättet, som en organisation vars grundmål består i att behålla och eventuellt locka till sig nya medlemmar. Det är just det oreflekterade i attityden i artikeln som är slående. För egen del tycker jag att det är ganska så rejält absurt att alls försöka diskutera kyrkans relevans om det görs utifrån sådant här språkbruk: "ett gyllene tillfälle för kyrkan att höja den egna profilen i samhällsdebatten." Att kyrkan ska sträva efter att "höja profilen" leder rätt långt tankarna till att försöka plocka poäng, att bevisa sig ovärderlig, att framstå, att framgångsrikt lyckas sälja en viss bild av sig själv. Deprimerande.

2 January 2014

arbetslöshetsbloggen

"När du sköter ärendet med arbets- och näringsbyrån på det sätt som byrån förutsätter, kan arbetslöshetsförmån betalas fr.o.m. startdatumet för jobbsökningen, om du i övrigt uppfyller villkoren för att få förmånen."

Jaha, nu har jag gjort storstilad début på arbetslöshetskassan. Vandrar dit efter ett lyckat morgonkaffe  i port arthur (vi diskuterar vad man INTE ska säga när man kommer till arbetskraftsbyrån, t.ex.: "ja, jag misstänker att det blir mycket spring för mig här jag!"). Som alltid när jag är nervös rusar jag in i fel dörr och tycker att allting är förfärligt knepigt. Går in i rätt och ställer mig i kö för info-luckan, som jag blivit instruerad (av vänner som alla säger olika saker, var och en med sin berättelse om hur man beter sig mest friktionsfritt). Det är mycket människor i farten, alla är tysta och operationssalslamporna i taket sprider en mjuk och varm stämning. Får prata med en snäll dam som bara talar finska. Hon säger att det är bara att knalla hem igen, ta fram bankkoderna och fylla i den inledande blanketten. Doktorand hit eller dit spelar ingen roll. Här ska det sökas arbete, basta. Jag får med mig ett belysande papper där processen kring att anmäla sig arbetslös beskrivs, men tanten har med bläck kryssat över allt som tycks vara väsentligt och understruket med OBS. Glasklart, detta allt.

Så jag traskar hem (det är vinter, ändå trafikerar mini-färjan Förin över ån, jag tar det som ett gott omen och blir på oväntat gott humör) och börjar fylla i min förbannade blankett. Bland annat ska man anmäla sitt yrke. Yrke? Jag läser i listan att man kan vara (alltså jag sitter en lång stund och rullar i listan och filosoferar över arbetets mångskiftande karaktär, abstrakt och konkret arbete och what not, innan jag besinnar mig):

ädelstensslipare,
appreterare,
auktonist,
AVSMAKARE,
baderska,
bokbindare,
bob cat-förare,
dansorkester med åtta medlemmar,
etiketterare
exekutionstjänsteman
FARLEDSMÄSTARE!!!
fångvaktare
fotomodell
golvman
inkasserare
kärnmakare
länsman
makaronimaskinskötare
mjölnare
nisse
nykterhetssekreterare
rappare
rullare
snörmakare
tig-svetsare

Alltså, så poetiska, fantasieggande jobb. Vill ha. Vill vara rullare. Nisse. Golvman. Och det där med arbete, lönearbetets allmänna form i en enda, lång-lång lista, från snörmakare till fotomodell till it-specialist till ortodox präst. Men ja - FILOSOF finns inte med på arbetskraftsbyråns mycket detaljerade lista över yrken.

När jag väl besinnat mig försöker jag systematiskt ta mig igenom fanskapet, ruta för ruta. När jag tycker mig vara klar, efter att ha rut-fantiserat om bagerier, bibliotek och postverk är det dags att sända in. Det är stopp. Allt, nästan, lyser rött, fel, fel, fel. Det är bara att gå igenom allt från början, grina lite, och försöka få det att lysa mindre rött. Klockan är 16.25 och kanske jag hinner läsa lite om kapitalismens trolldom efter de här spektaklen.

1 January 2014

litteratur, 2013

Eftersom jag läser så jävligt långsamt blir det inte många böcker lästa på ett år. Men det här året 2013 har varit ett bra bokår. Jag har läst en massa fina saker, men väldigt få nyskrivna böcker, intressant nog. Vet inte varför jag läser så ofantligt lite nyutgiven litteratur. På något vis är jag rädd för att dras med i bokhyper och sånt där stressigt "det här måste du läsa NU". Å andra sidan är risken stor att mycket bra stuff går mig förbi och att saker förblir olästa.

Förra året läste jag en del arbetarlitteratur som visade sig ofantligt sexistisk. Jag hoppas småningom hitta fram till mindre misogyna former av proletärt skrivande från förr, kanske Sara Lidman. Ett av årets finaste läsupplevelser var Marlen Haushofers Väggen (som min favoritlitteraturblogg Bernur för övrigt recenserade häromdagen) - en kuslig bok om hur världen liksom en dag, plötsligt, tar slut.  Jag ska småningom se på filmversionen; är mycket nyfiken på hur en sådan minimalistisk och gåtfull berättelse gör sig på film. Hur hanterar regissören bokens notoriska öppenhet för olika läsningar? (Jag är inte överhuvudtaget skeptiskt inställd till att basera filmer på böcker; jag tyckte t.ex. väldigt mycket om John Hillcoats sätt att ta sig an The Road).

2013 blev väldigt mycket ett Janet Frame-år. Jag tyckte enormt bra om hennes självbiografier, To the Is-land, An Angel at My Table och The Envoy from Mirror City, även om det kanske tappade lite fart på slutet. Dumt nog hittade jag böckerna på svenska och slog till. Det vore så klart bättre att läsa på engelska. Om somrarna läser jag min årliga Knausgård och i år var det dags för del tre. Jag är fortfarande splittrad gällande dessa tegelstenar och Knausgårds projekt satte myror i huvet på mig också denna gång (hans idé om "uppriktighet"). Jag tänker ibland att jag borde läsa mera klassiker. I år läste jag Goethes Faust och kände mig båda obildad (de där satans gammelgrekerna) och inte blev jag speciellt tagen av själatransaktionerna heller, fast det hela slutade i och för sig väldigt suggestivt i något slags proto-kapitalism och vilken Goethes egen inställning här är förblev dunkelt för den här läsaren. Bland nya författarskap hittade jag fram till Clarice Lispector som skriver på ett sätt så att hela vardagslivet sätts i gungning och börjar betyda mycket märkliga saker. En annan livsnödvändig författare som jag upptäckt sent om sider är Flannery O'Connor. Wise Blood är märklig på ett briljant sätt och på något vis berörs jag av hennes både grymma och omedelbara beskrivningar (varje liten ordvändning liksom brinner). Jag återkom dessutom till favoriter som Gombrowicz och Sem-Sandberg. Bland de svenska böcker jag läst i år är nog Andrej Tichys Fält den jag kommer ihåg bäst. Tichys språk gnisslar och hamrar och den bok jag läste - Fält - bygger upp ett slags monumentalt avgrundspanorama men ett sprucket och trasigt sådant. Jag ska läsa hans Sex liter luft vad det lider.

Nu här i yuletider har jag ägnat mig åt den amerikanska, loja överklassen. Efter att ha blivit klar med Henry James har jag börjat läsa Edith Warthons Age of Innocence som verkar vara en lättsam roman om sällskapslivet i New York på 1870-talet där folk (som alla verkar vara nästan-släkt) sitter i operaboxar och dissar varandra för att bryta mot den ena eller andra etikettregeln.

Kom ihåg att låna mycket böcker från biblioteket! Själv brukar jag emellanåt komma att tänka på det som jag hört om stadsbibban här i stan, att man behåller titlar i bokbeståndet utifrån utlåningsstatistiken. Perverst, om man frågar mig. Så schas på er och låna obskyra böcker från biblioteket!

Vilken bok har gjort mest intryck på dig 2013?